måndag 22 augusti 2016

Godhet är viktigast



Blogginläggets titel osar starkt av en sorts uppmuntrande carpe diem-uttryck som dyker upp i sammanhang där "positivt tänkande" anses vara lösningen på alla problem och nyckeln till obegränsad framgång och lycka. Personligen har jag inte mycket till övers för slikt och föredrar snarare en mer realistisk svartsyn. Men det var faktiskt jag som myntade* uttrycket, och även om det åsyftade något annat så roade det mig en smula när jag insåg att det hade potential att hamna på en dörrmatta, pepp-sten eller som kalendervisdomsord för april anno 2017 efter något småputtrigt citat från Dalai Lama i mars.

Men uttrycket skrevs i ett bryggforum, och avsåg vad jag anser huvudsyftet med att brygga öl är. Lite grand försöker det kortfattat sammanfatta vad en forumskribent på BeerSweden-forumet hade som profilmotto: "Det handlar inte om att alltid brygga originell, banbrytande öl; det måste vara gott också!". Var och en brygger naturligtvis vad hen själv vill, men ibland kan jag ändå inte låta bli att undra när man läser vad som bryggs i stugorna på hembryggarbloggar och -fora. Det är snarare regel än undantag att det ska vara minst en "twist" i receptet och helst flera. Brygger man en saison så ska det spetsas med Brett, vinindränkta ekkuber eller någon exotisk ört, eller varför inte alltihop. Det är sällan man ser någon brygga en sketen vanlig porter eller stout utan att ha i kaffe, kakaobönor, vaniljstänger och så ekkuber förstås.

Naturligtvis kan sådana här hopkok bli gott, men min erfarenhet är att det oftast blir för mycket av det goda. När jag provar runt på hembryggartävlingar brukar det alltid finnas en uppsjö av slika öl med en twist. Nästan uteslutande går mina röster på välgjorda öl utan större krusiduller. Det behöver för den delen inte betyda att de är stiltypiska, med däremot har experimentlustan hållits på en måttlig nivå.

Men invänder säkert många, är det inte viktigt med att testa nya grepp? Är det inte det som driver utvecklingen framåt? Jovisst, utan något som helst experimenterande blir det stagnation, men det kommer ju inte hända. Min poäng är snarare att det finns en övertro på att söka nya udda ingredienser eller kombinationer därav, och dessutom att graden av nytänkande ofta överskattas. Det mesta man kokar ihop är antingen något som redan gjorts rakt av, eller en variation av något tidigare tema (eller flera). Man är helt enkelt inte så innovativ och nyskapande som man man själv vill tro, något som diskuteras bra här.**

Nåväl, jag vill inte avråda någon från att brygga med udda ingredienser och kombinationer om man känner att det är givande. Var och en blir salig på sin fason. Men jag vill ändå avsluta med ett citat från John Palmer som sammanfattar min syn på det hela.
  ...it is easy to get carried away and make something that no one really wants to drink a second glass of. I thought I would like a spiced holiday beer - I didn’t. I thought I would like a molasses porter - I didn’t. I thought I would like loquat wheat beer - four hours peeling and seeding three bags of those little bastards for something I couldn’t even taste. Experimentation is fine and dandy, but be forewarned that you may not like the result.
Eller mer kortfattat, godhet är viktigast.

* Myntade i meningen att jag mig veterligen inte har hört det förut.
** Bortsett från de innovationer som räknas upp i inlägget, och C-humlen som nämns i kommentarerna, skulle jag vilja lägga till 100 % Brett-jäsning som en av de större innovationerna i de senaste 30 åren.

måndag 15 augusti 2016

På GBBF



Jag har inte skrivit så mycket - om än något - om CAMRA här på bloggen, men nu tror jag det är dags som en liten ingress. Denna konsumentorganisation startades på 70-talet för att motverka nedgången för klassisk brittisk real ale och vidhängande pubkultur. Kampanjen måste anses vara en succé då real ale i dag lever i högsta välmåga. Som ofta med gräsrotsrörelser som växer sig starka har man blivit lite grand offer för sin egen framgång. En viss rigid och dogmatisk inställning till andra former av öl har vuxit sig stark genom åren, och man har till viss del hamnat i konflikt med den nya vågen av bryggerier, och i synnerhet BrewDog. Oavsett vem som har mest skuld i detta så kan man ändå inte komma ifrån allt gott som CAMRA har bidragit med. Och en del i detta är den årligen återkommande Great British Beer Festival som jag hade det stora nöjet att besöka förra veckan efter att senast ha besökt den 2011.

Senast höll festivalen till i ett betongschabrak vid Earl's Court, men efter att ha huserat volleybollturneringarna vid London-OS 2012 revs det, och festivalen återvände till Olympia i Kensington några kilometer bort vilket har fördelar såväl som nackdelar. Nackdelen var sämre kommunikationer, men själva lokalen var betydligt trevligare, ljusare och luftigare.

Vad gäller ölen så ligger fokus naturligt nog på just brittisk cask ale. Det fanns ett tiotal separata stånd, och vid varje stånd fanns bryggerier från ett antal distrikt sorterade i bokstavsordning. Varje bryggeri serverade ett eller i undantagsfall två öl åt gången, vilket indikerar vilken enorm mängd av småbryggerier det finns i denna del av världen. De större bryggerierna såsom Fuller's och Young's/Wells hade dock egna montrar. Nivån var generellt hög med få floppar men desto fler toppar.

Majoriteten av ölen var olika varianter av pale ale och bitter. Variationen var inte jättestor, men ibland stack något öl ut med moderna humlesorter, med Allendale Mosaic som den förnämsta representanten. Givetvis fanns en del porter och stout också, och festivalens vinnare blev Bingham’s Vanilla Stout, faktiskt en av de bästa i sitt slag som jag har provat.

Sedan fanns det en hel del mild, vilket jag tycker var intressant att botanisera bland. Min iakttagelse är att det mesta som serveras som mild lika gärna skulle kunna klassas som brown ale eller porter beroende på mängden rostad malt som kan variera en hel del. Min bild av mild är att den ska ha betydligt lägre beska men det tyckte jag sällan stämde. Hur som, ett par riktigt goda exempel provades under de två dagar vi besökte festivalen.

En annan iakttagelse jag gjorde var bristen på starkare varianter på säg 6 % och uppåt. Jag såg bara ett par stycken, och den enda som prövades var Fuller's Vintage Ale anno 2016. Denna överträffade mina förväntningar var en av festivalens absoluta favoriter för egen del. Färsk Fuller's Vintage kan vara lite kantig, men denna var fantastiskt mjuk med intensiva maltiga och fruktiga toner. Om det beror på att årets version är bättre än någonsin, eller om det är så att denna öl blir så mycket bättre som real ale ska jag låta vara osagt.

Om man tröttnade på brittisk real ale fanns det gott om alternativ att variera sig med. I ett stånd serverades real ale från andra sidan Atlanten, och där provades en Sierra Nevada Pale Ale som var bättre än jag någonsin har haft den, och en tillika fantastisk AleSmith Nut Brown Ale. I ett annat stånd serverades tysk kvalitetslager, bland annat från Heller, Keesman och Andechser. Det fanns även stånd med belgisk och italiensk öl som vi valde att hoppa över. Sista anhalten blev ciderståndet där engelsk hantverkscider serverades, med ganska varierande kvalitet.

Utöver festivalen så blev det lite andra nedslag på diverse ölhak, något som inte är en bristvara i London direkt. Som avslutning på en sväng till Camden Market blev det ett besök på BrewDog Bar för lunch. Det var ett ganska oinspirerat ställe med lite väl (medvetet) ruffig inredning och ganska oengagerad personal. Ölsortimentet var heller inget att hänga i julgranen om man inte är hängiven BrewDog-anhängare. Jag passade på att prova Dead Pony Club som live beer, Brew Dogs svar på cask ale. Den var ingen höjdare direkt, lika trist och oengagerat som själva stället. Maten var dock god ska påpekas.

Betydligt trevligare hade vi på Bermondsey beer mile; ett antal nya småbryggerier som tillsammans med diverse andra hantverksverksamheter ligger i små valv under järnvägen längs en sträcka i stadsdelen Bermondsey. Att strosa längs alla bryggerier, surdegsbrödsknådare, korvstånkare, bilmekaniker och allsköns annat är en upplevelse som rekommenderas. Tyvärr har det bästa bryggeriet - Kernel - ingen servering längre, men ölen håller ändå en hyfsad nivå utan att nå de större höjderna.

Utöver mässan uppskattades mest besök på mina favoritpubar i staden: Southampton Arms, Euston Tap och Market Porter, samt White Horse på Parsons Green. Samtliga dessa har en utmärkt blandning av cask ale, utländska öl samt moderna engelska öl. På White Horse lyckades vi prova festivalens vinnaröl och slapp därmed den enorma kö som detta öl skapade på festivalen.

Apropå vinnaröl så har det omtalade Timothy Taylor Landlord fått flera GBBF-vinster under åren, och ett delmål med resan var att få pröva detta öl på cask*. Det visade sig inte vara helt enkelt då Timothy Taylor-ölen snabbt tog slut. Vi lyckades till slut lokalisera några fat tack vare The Perfect Pint. Och på dagen för vår hemfärd hängde vi på låset till puben The Cockpit i närheten av S:t Pauls Cathedral för att äntligen få ett smakprov. Den serverades tyvärr en aning för varm, men det var trots det ett fantastiskt god öl med intensiv fruktighet och en snygg humleton, allt uppbackat av en fin brödig maltighet. Vid normal real ale-temperatur på 13-15 C hade den nog varit resans bästa öl, nu fick den samsas där med ett gäng andra fantastiska öl.

Nästa återbesök får nog dröja betydligt kortare tid än fem år.

* På flaska går den att beställa i åttapack från Systembolaget

måndag 8 augusti 2016

Vad kostar hembrygd öl?




Semestertiderna börjar lida mot sitt slut och jag tänkte värma upp inför en intensiv hembryggningshöst med ett lite halvseriöst inlägg. En tämligen meningslös fråga som dyker upp ibland är den om kostnaden per liter hembrygd. Meningslösheten har flera sidor men framför allt på grund av att det inte går att räkna ut på ett vettigt och entydig sätt. Men låt oss ändå göra ett försök.

Råvaror och förbrukningsmaterial

När jag bjuder vänner och bekanta samt deras dito på mina hembrygder i olika sammanhang händer det att frågan kommer upp. Jag brukar då ge en grov skattning av råvarukostnaderna baserat på något ipaliknande. För en 20-literssats (vilket jag betraktar som standard) behöver man malt för ungefär 100 kr och humle för sådär 200 kr. Därtill behöver man jäst, vilket kan sprida en hel del beroende på om man är jästmängdstaliban eller ej, om man kör med torr eller flytande jäst samt om man återanvänder jäst eller ej. Jag väljer en ganska konservativ skattning på 50 kr. Slutligen lägger jag till ytterligare 50 kr för diverse annat såsom vatten, salter, rengörings- och desinficeringsmedel, klarningsmedel, kapsyler, koldioxid och 4 kWh för värmning av vatten och vörtkok. Mellan tummen och pekfingret hamnar vi således på 20 kr/l.

Utrustning

Detta är den knepigaste posten av flera skäl. Dels finns det egentligen ingen övre gräns för hur mycket pengar man kan spendera på bryggutrustning. Dock är min erfarenhet att det inte finns något samband mellan hur dyr bryggutrustning man har och hur bra öl man brygger. Mitt intryck är i stället att dyr utrustning är något man köper av bekvämlighetsskäl, eller helt enkelt för sin egen skull. Utgående från mitt eget basala bryggverk skattar jag något optimistiskt totalinvesteringskostnaden till 2 lakan. Vad gäller avskrivningstakten sätter jag den något pessimistiskt till 100 bryggningar och då landar vi på blygsamma 20 kr per bryggning vilket ju är fösumbart jämfört med förra posten. Man får nog vara en rejäl prylfetischist för att utrustningen ska bli en signifikant faktor, vilket enligt mitt intryck många hembryggare visserligen är.

Arbetstid

Detta är en ganska enkel post att räkna ut. Bryggning plus flasktappning tar cirka åtta timmar i anspråk för en person, en arbetsdag alltså. De flesta har en inkomst på minst ett papp per dag efter skatt och därmed inser vi att denna kostnad är den överlägset största, även om dominansen avtar med större satser. Om vi nu ska räkna med den alls. Trots allt är ju hembryggning en hobby, och även om jag personligen tycker själva bryggdagen är föga spännande så brygger jag som helhet för att det är kul och stimulerande. Och som hobby betraktat är den knappast särskilt dyr med den trevliga bonusen man får dricka öl precis (nåja, eller ungefär) som man vill ha den.

måndag 1 augusti 2016

De minst populära inläggen



Jag redogjorde nyligen (bland annat) för de mest lästa inläggen här på bloggen, men någon kanske undrar vilka som har blivit minst lästa. Nedan kommer jag stilla er nyfikenhet genom att publicera en dylik anti-lista. Man kan fråga sig om detta inlägg självt kommer platsa på listan, ett självrefererande som Bertrand Russel säkert skulle ha uppskattat. Det som talar mot detta är att inläggen på listan huvudsakligen är tagna från bloggens barndom då den hade betydligt färre läsare. Det senaste inlägget som hittills inte kommit över hundrastrecket är Bryssel kallar på fabrikörn med 81 sidvisningar. Vilket  nog mycket hängde på att det - precis som detta inlägg - publicerades mitt under semestern. Nåväl, inläggen på listan har blandad karaktär, men dominerar gör ändå framåtblickande planeringsinlägg som kanske är extra inaktuella, men som trots det möjligen kan vara av visst intresse.
  1. Bryggningar hösten 2010  (38) 
  2. Fabrikörn vs. (42) 
  3. SM 2010 (44) 
  4. Projekt under hösten 2009 (56)
  5. Bryggning våren 2011 (58) 
  6. SM 2010 - resultat (59) 
  7. Fabrikörn vs. Dupont (63)
  8. Wit-ipa (64) 
  9. Spånat om ekfat (65) 
  10. Bryggning hösten 2011 (66)

torsdag 21 juli 2016

Bryggsvengelska topp tre-listan


Danny Willet, svengelsk golfspelare.

Järtecknen hopar sig för att semestertiderna är här. Solen lyser med sin frånvaro och när den lyser på riktigt hänger en fet doft av tändvätska över kvarteret. Svettiga Gothia Cup-slynglar från hela världen ockuperar kollektivtrafiken i Göteborg och är allmänt i vägen. Och Fabrikörn vikarierar åter som språkpolis i brist på riktiga hembryggningsprojekt. Nyligen startade jag en bryggsvengelska-tråd på SHBF-forumet vilket uppväckte intresset för detta ämne igen.

Bubblare

Bland svengelska bryggtermer som inte tog sig in på listan hittar vi några som tack vare att de är så vanliga snart (eller redan) skulle kunna anses utgöra riktig svenska. Hur stor andel av maltens sockerinnehåll som utvinns under mäskningen benämns på svenska utbyte i likhet med andra liknande processer. Dock har uttrycket effektivitet på senare år börjat dominera, givetvis som en tafflig översättning av det engelska ordet efficiency. I den länkade tråden ovan blev jag också varse vilken dålig översättning kallkrasch är. Dock är ordet så etablerat och utan något etablerat alternativ att jag fortsättningsvis kommer använda det (dock kommer jag aldrig använda effektivitet). I samma tråd fick jag för första gången höra talas om proteinbrott som en otroligt usel översättning av [hot/cold] break. Men det kändes för ovanligt för att det skulle platsa på listan som vi ger oss in på nu.

3. Lambic

Huruvida namn på ölstilar ska översättas eller försvenskas finns det ingen enhetlighet kring. Däremot finns det många skäl till att lambic är en dubiös stavning i svensk text. Till att börja med så finns det ingen enhetlig stavning på något ursprungsspråk, så man kunde lika gärna stava "lambiek" som det franska "lambic". Men det är knappast så att det är någon fäbless (sic!) för franska som ligger bakom denna tveksamma stavning som tyvärr har omfattats av flera ledande bloggare. Det är förstås engelskan som spökar igen, men då uttalet är försvenskat så är det givetvis så att man ska stava det lambik enligt svenska stavningsregler, vilket för övrigt är en stavning som förekommer i nederländska. Och precis som för tallrik så är -ar den vettiga pluraländelsen, i stället för -er som många fått för sig att använda. Vilket visserligen är bättre än plural-s vilket leder oss in på nästa plats på listan.

2. IPAs

Detta dubbelfel och varianter av det syns alltför ofta och ser riktigt fult ut. Det första felet är att akronymen skrivs med stora bokstäver. Såvida man inte uttalar det som i-pe-a vilket jag tror få personer gör. Korrekt stavning i singularis för de flesta av oss är således ipa. Och vad gäller pluralformen så är -s alltså helt förkastligt i god svenska. Precis som för lambik bör man i stället söka sig till liknande svenska ord. Och beaktar man ord som pipa, ripa, glipa eller stripa så kommer man raskt fram till att ipor är den lämpliga pluralformen.

1. Palett

Just detta ord med den tänkta betydelsen smaksinne var det som faktiskt triggade mig att starta den där SHBF-tråden. Det unika här är att det till och med är dåligt för att vara svengelska. Ordet palett betyder precis som sin engelska motsvarighet palette ungefär färgbräde eller färgkarta, d.v.s en uppsättning färger som målaren eller datorgrafiken har att jobba med. I breddad betydelse kan det även referera till en mångfald av exempelvis smaker.

På engelska finns det snarlika ordet palate med betydelsen gom men även smaksinne. Palate och palette har mig veterligen inget med varandra att göra men på exempelvis RateBeer-forumen ser jag ibland engelsktalande blanda ihop dessa två ord och använda palette i betydelsen smaksinne, något som engelsktalande språkpoliser inte brukar vara sena med att slå ned på. Detta engelska språkfel verkar därefter ha överförts till svengelska och får därmed en ohotad topposition på denna lista.

onsdag 13 juli 2016

Lite bloggpyttipanna


Fucking serious gourmet shit.

Det är sommar och nyhetstorka, och för att hålla bloggen vid liv får man vara lite kreativ. Precis som för TV-tablåerna så är repriser ett säkert kort. Jag tänkte bjuda på en liten pyttipanna baserat på tre tidigare inlägg varav två av kategorin bloggkuriosa. De har alla tre det gemensamt att underlaget har förändrats något sedan sist, så det kan eventuellt vara av marginellt intresse att göra en uppdatering av läget.

Populära sökord

Själva topp tio-listan är ganska intakt sedan senaste sammanställningen, däremot har det tillkommit en del nya udda sökord. Så det kan vara värt att läsa inlägget igen.

Populära inlägg

Här har det hänt en del på topp fem-listan sedan sist (unika inläggsvisningar inom parantes)
  1. Bryggning och begreppsförvirring - sekundärjäsning (1327)
  2. Att omtappa eller inte omtappa, det är frågan (960)
  3. Mina tre favoritölbloggar (897)
  4. Bryggning och begreppsforvirring - hårt respektive alkaliskt vatten (867)
  5. Mäsktemperatur, utjäsning, och linjär regression (767)
Mina inlägg om sekundärjäsning och omtappningar toppar, vilket jag inte har något emot. Inlägget om mina favoritbloggar känner jag väl inte så mycket för. Jag kan dock konstatera att sedan jag skrev det så har nog Portersteken gått upp i topp på den listan. Att mitt inlägg om vattenbehandling så snabbt kravlat sig upp på en fjärdeplats beror nog på att det länkas från SHBF:s bryggarwiki, gott så. Slutligen så bibehålls femteplatsen på listan vilket gläder mig då det är ett av mina inlägg som ligger mig varmast om hjärtat. Dock finns det några av mina andra favoritinlägg som inte kom med, mer om dem nedan.

Mina egna favoritinlägg

Jämfört med senast har jag skrivit ytterligare ett inlägg som ligger mig varmt om hjärtat. Det handlar alltså om hembryggares självöverskattning av sitt smak- och doftsinne, vilket jag tror har stor del i felaktiga föreställningar uppstår och upprätthålls, något jag behandlade i mitt eget absoluta favoritinlägg.

måndag 4 juli 2016

Lite jäststatistik


Jäststatistik från en clostridiumölbryggare?

Tack vare att jag har sparat data från alla mina bryggningar kan jag emellanåt ägna mig åt att göra diverse analyser. Exempelvis på hur olika faktorer påverkar utjäsningen. Denna gång ska det dock bli lite mindre sofistikerat, då jag helt enkelt kommer lista vilka jäststammar som jag har använt mest genom åren. Med jäststam avses här leveratörsspecifika sådana, eller helt enkelt produkter. Således räknas WLP500 och Wyeast 1214 som olika även om båda i någon mening är att betrakta som Chimay-stammen. Jag har räknat med alla mina bryggningar med en enda jästkälla, så varken p-lambikar eller mina bidrag till tolv bryggare-kollektivet har kommit med.

En intressant iakttagelse är dominansen av torrjäst, vilket i mångt och mycket beror på att jag initialt* tyckte flytande jäst verkade lite bökigt. Men när jag väl vant mig så är det numera flytande jäst som dominerar, och jag tycker egentligen att torrjäster är ganska mediokra med några få undantag. Den överlägsna vinnaren, Safale US-05, är en utmärkt jäst för moderna amerikanska överjästa öl med relativt neutral jästprofil. Jag har testat WLP001 vid två tillfällen och ser ingen anledning att föredra den. En annan torrjäst på listan som jag tycker fungerar bra är Saflager W-34/70, även om jag tycker att den kanske saknar det lilla extra. Eventuella framtida lageröl kommer nog jäsas med flytande jäst.

Safbrew T-58 är en bra bruksjäst för belgiska öl, men det finns så många bättre belgiska stammar att jag numera använder den ytterst sparsamt. Just för att det finns så många bra varianter av flytande belgisk jäst har enbart en kommit in på listan. Den engelska torrjästen Safeale S-04 är numer förkastad till förmån för bättre varianter, framförallt Wyeast 1469 som förmodligen kommer klättra på denna lista på sikt. Andra bubblare som troligen är på väg upp är WLP 550 och WLP 568, d.v.s. Achouffe-stammen samt Dupont-stammen kompletterad med en snabbutjäsande stam.

Så till listan där antalet bryggningar/jäsningar ges i parantes. Jag valde att ta med alla stammar som jag har använt minst fem gånger.

1. Safale US-05 (42)
2. Saflager W-34/70 (12)
3. Safale S-04 (10)
4. Safbrew T-58 (7)
5. Wyeast 1762, Wyeast 1968 (6)
7. Saflager S-23, Wyeast 1469 (5)

* Läs "de 30-40 första bryggningarna"