lördag 26 november 2011

Brygd #89: Dubbelbock


Detta är tredje gången gillt att göra den ultimata dubbelbocken. Om de två senaste försöken kan man läsa här och här:

Årets version är väldigt lik förra årets, skillnaderna är:
  • Mer och mörkare münchnermalt
  • Mindre pilsnermalt
  • Mindre caramünchnermalt
Dessutom skippar jag att komma på något putslustigt namn som slutar på -ator, och kallar ölen rätt och slätt för Dubbelbock. Precis som min favorit inom denna kategori; Andechser Dunkler Doppelbock, som jag dessutom har två flaskor av hemma just nu. Räkna med en jämförelse om två månader ungefär.

Data:
  • Satsstorlek 20 l
  • OG 1076
  • FG 1020
  • Abv 7,5 %
  • IBU 25
  • SRM 23 (kastanjebrun)
Malt:
  • 5 kg mörk münchnermalt
  • 1 kg pilsnermalt
  • 500 g caramünchnermalt (SRM 40-50)
  • 100 g carafa I
Dekoktionsmäskning i tre steg, erhållna temperaturer:
  • Syrarast: 36 C
  • Proteinrast: 48 C
  • Sockerrast: 64 C
  • Utmäskning 72 C
Humle:
  • 20 g perle, 90 minuter
  • 10 g perle, 20 minuter
Total koktid två timmar

Jäst:
Jäsning med Saflager W 34/70
  • i två veckor vid 8-12 C
  • i 5 veckor vid 4-8 C (kallagring)
Övrigt:
  • Klarning med 1/2 krm Protafloc 20 minuter från kokslutet
  • Kolsyrejäsning på flaska med råsocker, 5 g/l.
Bedömning (23/1):

Exakt två veckor efter flasktappningen är det dags för premiärsmakning (okej då, jag har tjuvsmakat två 25-centilitare redan).

Flaskan öppnas med ett mjukt litet pys. Upphälld i glaset är det första intrycket hur klart ölet är. Precis som ett filtrerat öl. Den fem veckor långa lagringen har gjort sitt. Det beige skummet är lite klent, men jag misstänker att kolsyrejäsningen inte har nått ända fram än.

I munnen möts jag av en underbar maltarom; nygräddat bröd, nötter, fikon och lätt chokladiga toner. Lite gräsig humle finns diskret i bakgrunden.

Kroppen är medelstor, kolsyran måttlig. Halvtorr till halvsöt, med en mjuk beska. Jag misstänker att ytterligare kolsyrejäsning kommer göra ölet aningen torrare och lite mer kolsyrat, vilket jag tror kommer förbättra det ytterligare.

Men redan nu är det nog det godaste jag har bryggt. Visst, öl som precis kolsyrats kan ibland vara på sin topp, men ändå: Andechser Doppelbock, se upp!

Fabrikörn vs. Andechser Doppelbock Dunkel (28/1)

Detta är en högtidsstund som jag länge har sett fram emot. Andechser Doppelbock tillhör mina topp tio-favoriter alla kategorier, och mitt eget bidrag är jag väldigt nöjd med även om jag ingalunda räknar med en seger här.

När jag häller upp dem bredvid varandra är Fabrikörns något mörkare, och har ett något krämigare och mer långlivat beige skum. Två snygga öl är det, men Fabrikörns vinner knappt på utseendet.

Aromerna är ganska olika, även om det förstås finns klara likheter. Andechser har vid jämförelse en lite tydligare rostad ton än vad jag har noterat tidigare, som nästan drar åt rökt korv, medan Fabrikörns har en lätt rostad chokladton. Andechser har en lite sockrigare karamellighet medan Fabrikörns är lite fruktigare. Det finns också en härlig nötig ton hos Andechser, och som vanligt så har Fabrikörns lageröl lite mindre ren lagerkaraktär.

Fylligheten är likartad, och Fabrikörns har aningen mindre kolsyra. Båda ölen är halvsöta med en diskret efterbeska som är snäppet mer framträdande hos Fabrikörns.

Som väntat vinner Andechser, framförallt på den lite renare lagerkaraktären, samt på lite större maltkomplexitet med de här sköna nötiga tonerna. Men Fabrikörns bjöd på bra motstånd.

Fabrikörn - Omvärlden 14 - 14.

lördag 12 november 2011

Brygd #88: Källaröl


Till slut har någon slags normal novembertemperatur infunnit sig, och då är det ett perfekt tillfälle att brygga lageröl, eller närmare bestämt tysk lager av typen kellerbier. Nu hävdar somliga - med viss rätt - att detta inte är en ölstil per se, utan snarare en tillverknings- och serveringsmetod, ungefär som real ale.

Det speciella med kellerbier är nämligen att den är ofiltrerad och opastöriserad, med naturlig kolsyra från jäsningen. Namnet kommer sig av att ölet på de tyska krogarna serverades direkt från faten, som låg svalt just nere i källaren.

Man skulle därför kunna hävda att mina tidigare försök med tyska lageröl kan klassas som kellerbier. Men det är ändå så att öl som säljs som kellerbier tenderar att ha en viss profil. De är lite maltigare än en pilsner, och normalt sett också en aning mörkare, antingen gyllengula eller bärnstensfärgade. De har i genomsnitt också aningen lägre beska än en pilsner men har i gengäld mer aromatisk humlesmak tack vare mer humle sent i koket.

Ett annat namn på väsentligen samma typ av öl är zwickel. Vidare finns det i Franken en öltyp som heter landbier, som har lite mer maltbetoning och något lägre humleprofil.

Kommersiella exemplar är ovanliga i Sverige. Överraskande nog gör Krönleins en riktigt bra variant; Three Hearts Källaröl. Denna kan man hitta på fat ibland, och i synnerhet på City Pub i Göteborg där den i princip har en fast kran. Och i decembersläppet på Systembolaget kommer Mikkeller med sin tolkning, som gissningsvis kommer smaka mer Mikkeller än Keller.

Så vad kan man då göra, annat än att brygga en variant själv?

Data:
  • Satsstorlek 22 l
  • OG 1052
  • FG 1012
  • Abv 5,3 %
  • SRM 6 (mörkt gyllengul)
  • IBU 30
Malt:
  • 3 kg pilsnermalt
  • 2 kg münchnermalt
Infusionsmäskning i 60 minuter vid 67 grader.

Humle:
  • 20 g perle i 80 minuter
  • 20 g saaz i 20 minuter
  • 20 g tettnanger i 20 minuter
  • 30 g saaz vid kokslutet
  • 30 g tettnanger vid kokslutet
Total koktid 90 minuter.

Jäst:
Jäsning med Saflager W-34/70
  • i två veckor vid 10-12 C
  • vid 5-7 C i 3 veckor (kallagring)
Övrigt:
  • Klarning med 1/2 kryddmått Protafloc 20 minuter från kokslutet
  • Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l
Bedömning (2/1 2012):

Efter dryga två veckor borde kolsyrejäsningen vara klar och jag öppnar bygelflaskan med ett ljudligt 'plopp'. Jag kan direkt erkänna att jag redan har tullat på ett par flaskor under helgledigheten.

Utseendet finns det inget att anmärka på; djupt gyllengul, nästan helt klar, och med ett stort, luftigt vitt skum. Det sistnämnda hade möjligen fått vara lite hårdare.

Aromen är brödigt maltig med fina gräsiga och örtiga humletoner. Ändå saknas något - svårt att precisera exakt vad - jämfört exempelvis med Three Hearts version eller de bästa exemplaren jag har smakat i Tyskland.

Munkänslan är lätt- till medelfyllig, kolsyran måttlig och kunde kanske varit ännu lägre. Avslutningen är ganska torr med måttlig beska.

Ganska gott men jag saknar den fräschör som brukar finnas i riktigt bra exemplar.

Fabrikörn vs. Hacker-Pschorr Kellerbier (11/1 2012):

Hacker-Pschorr Bavaria Bräu heter en bryggpub i München. Det är dock inte de som gör Hacker-Pschorr Kellerbier (HPK) utan den bryggs av Paulaner. Det exakta förhållandet mellan Paulaner och denna bryggpub har jag inte lyckats luska ut, men jag har i ärlighetens namn inte ansträngt mig så mycket heller. Kanske har Paulaner i något läge köpt upp själva bryggeriet och varumärket, och låtit bryggeripuben fortsätta under inarbetat namn. Eller så har man köpt puben också. Strunt samma, ölet i fråga har hyfsat betyg på RateBeer (3,14) och blir en bra motståndare.

Vid upphällningen är det första som slår mig hur mycket klarare Fabrikörns Källaröl är. Förmodligen beror det på att HPK inte har tillsatt klarningsmedel, något som inte är tillåtet enligt de tyska renhetslagarna. I övrigt är Fabrikörns lite ljusare med något mindre skum.

Fabrikörns är mer fruktig, eventuellt p.g.a. en något högre jästemperatur, samt mer humlig. HPK är mer sädig och höig, lätt sockrig, med milda, örtiga humletoner. HPK känns också något renare.

Fyllighet och kolsyra är likartade, torrheten likaså, men Fabrikörns är aningen beskare.

Intialt tyckte jag Fabrikörns var lite bättre, men allt eftersom tyckte jag HPK kom i kapp med sin lite renare lagersmak. Jag låter dock Fabrikörn ta hem ännu en knapp seger. Det kan nämnas att jag blandade de sista vardera decilitrarna , och denna blandning var faktiskt allra godast.

Hursomhelst, Fabrikörn - Omvärlden 14-13.

söndag 6 november 2011

Brygd #87: Brunporter


Detta blir en repris från i fjol, fast med biskvimalten utbytt mot karamellmalt. Det var så det blev när jag bryggde detta öl första gången 2009 på Dugges Braumeister, eftersom Dugge inte hade biskvimalt i bryggeriet. Jag tycker det blev godare med karamellmalt, och det är skäl nog att strunta i originalreceptet som tydligen ska härröra från sent 1700-tal.

En annan skillnad är att jag denna gång bryggde på andra generationens jäst. Detta brukar enligt min erfarenhet innebära att ölet jäser ut några punkter extra. För att kompensera för detta siktade jag på 70 grader i mäsktemperatur. Jag hamnade dock på 68 grader och valde då i att stället mäska i enbart en halvtimma. Eftersom jag inte mäskar ut så är det tveksamt om det får så stor effekt; det återstår att se.

Data:
  • Satsstorlek 22 l
  • OG 1060
  • FG 1026
  • Abv 4,5 %
  • BU 40
  • SRM 30 (mörkbrun)
Malt & extraktgivare:
  • 2 kg pale ale-malt
  • 2 kg karamellmalt (SRM 50)
  • 2 kg brunmalt
  • 300 g muskovadosocker
Mäskning i en halvtimma vid 68 C.

Humle:
  • 40 g fuggles i 60 minuter
  • 40 g fuggles i 20 minuter
  • 20 g fuggles i 5 minuter
Total koktid 70 minuter.

Jäst:
Jäsning med Safale S-04
  • vid 24 C i 4 dagar
  • vid 22 C i 7 dagar
Övrigt: 
  • Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslut
  • Kolsyrejäsning på flaska med strösocker , 4 g/l.
Bedömning (30/11):

Mörkt rödbrun, nästan ogenomskinlig, medelstort beige skum.

Kraftigt rostade, brända aromer med lite toner av salmiak. Medelfyllig med måttlig kolsyra. Upplevs ganska torr trots FG 1026, tack vare all rostad malt. Hade nog behövt sina OG 1030 för att bli riktigt bra.

Fabrikörn vs. Ocean Göteborgsporter (5/12):

Brunportern är aningen ljusare med ett aningen ljusare (och snyggare) skum.

Precis som Oceanjulölet har Göteborgsportern en lätt fenolisk ton á la Nynäshamn som jag inte har uppfattat tidigare. I övrigt är den som vanligt även om jag tycker att de chokladiga tonerna samt de mörka bären från bramling cross inte är så framträdande som de kan vara. Brunportern har en lite jordig arom som är svår att placera, men troligen är det brunmalten som bidrar med den.

Fabrikörns är fyllig och söt medan Göteborgsportern är stramare och något tunnare.

Det blev väldigt jämnt det här, och det blir inte lättare för att jag har smakat bättre versioner av båda ölen. Göteborgsportern får ändå avgå som segrare p.g.a. lite större renhet och elegans, trots de där fenolerna.

Fabrikörn - Omvärlden 13-13 således.

tisdag 1 november 2011

Brygd #86: Vintervärmare


Jag fortsätter min nya linje med att brygga samma öl flera gånger för att slipa på recepten. Denna gång är det alltså Vintervärmarens tur. Den här gången slängde jag ut biskvimalten och använde karamellmalt av olika mörkhetsgrad i stället. Dessutom ökade jag på den totala mängden malt men mäskade vid högre temperatur för att få ett lite sötare och fylligare öl med ungefär samma alkoholhalt.

Data:
  • Satsstorlek 22 l
  • OG 1063
  • FG 1023
  • Abv 5,3 %
  • IBU 30
  • SRM 15 (kopparfärgad)
Malt:
  • 5 kg pale ale-malt
  • 1 kg ljus karamellmalt (SRM 30)
  • 500 g karamellmalt (SRM 60)
Infusionsmäskning vid 70 C i 60 minuter.

Humle:
  • 40 g east kent golding i 60 minuter
  • 30 g east kent golding i 20 minuter
  • 30 g east kent golding vid kokslutet
Total koktid 70 minuter.

Jäst:
Jäsning med Safale S-04
  • vid 24 C i 5 dagar
  • vid 22 C i 4 dagar
Övrigt:
  • Klarning med ett halvt kryddmått Protafloc 20 minuter från kokslutet
  • Kolsyrejäsning på flaska med råsocker, 4 g/l
Bedömning (25/11):

Klar djupt kopparfärgad med medelstort beige skum. Fruktig och karamellig maltsmak med träiga och blommiga humletoner. Medelfyllig med mjuk kolsyra. Tydlig sötma med bestämd men ändå behaglig beska. Jag var lite orolig att den skulle vara för söt (jag hade siktat på FG 1020) men den är faktiskt perfekt avvägd för sin typ. Mycket gott, och den borde fungera perfekt till julbordet.

Fabrikörn vs. Ocean Julöl (5/12):

Bland Oceanbryggeriets brygder är nog julölen min absoluta favorit; i sina bästa stunder är den en perfekt blandning av knäckig och karamellig malt, och fruktig och blommig humle. Tyvärr varierar kvaliteten något på de flaskor jag har köpt genom åren, medan den alltid har varit bra på fat. En bra motståndare är det i alla fall.

Oceanjulölet är mörkare med en djupröd nyans till skillnad från Fabrikörns mer kopparröda. Skummen är ganska likvärdiga.

Tyvärr var detta en av de sämre varianterna av Oceanjulölet jag har provat. Fruktigheten och maltigheten är som bortblåst och i stället dominerar en fenolisk jästton á la Nynäshamn. Fabrikörns fruktighet och blommiga humleton är desto mer tydlig i jämförelse. Även beskan känns behagligare och piggare hos Vintervärmaren.

En Ocean Julöl i sina bästa stunder hade tagit hem det här, men nu blev det en klar seger till Fabrikörn.

Fabrikörn - Omvärlden 13-12 således.