söndag 18 juni 2017

Bryggsäsongen 2017/2018


A prophecy...that misread could have been.

Av olika skäl kommer bryggandet reduceras väsentligt framöver. Dels är Tolv bryggare-aktiviteterna numera kopplat till endast ekfatet Brasse vilket innebär en bryggning per år samt max 10 l uttag per person. Detta jämfört med ekfatet Magnus där vi tömde två gånger per år och fick nästan 20 l per gång.

Vad gäller mina ordinarie Fabrikör-bryggningar så kommer jag minska dem från den gångna säsongens 12 till 8 stycken. Pseudolambikarna styrs lite mer av hur mycket frukt och annat jag får tillgång till men ambitionen är även där att minska produktionen och att avyttra några av mina glasdamejeanner som står rätt så mycket i vägen i källaren.

Det har helt enkelt blivit lite för mycket bryggande, och jag känner inte att hinner bygga upp ett sug eller intresse innan det är dags för nästa omgång. Dessutom blir det för mycket öl att dricka upp även om jag skänker bort majoriteten. Ölen blir stående och förutom de allra bästa satserna så blir det oftast att en del hälls ut för att få plats med nytt.

Med denna sänkta ambitionsnivå kan det även finnas utrymme för lite samarbetsprojekt med andra hembryggare, något som jag har varit dålig på med undantag från Tolv bryggare-sekten. Men det som ska bryggas gäller det då att tänka igenom extra noga. Jag skippar mina tyska överjästa öl denna säsong; kanske gör de comeback nästkommande säsong

Oktober:

Här blir det engelskt med West Yorkshire-stammen, min nya favorit. På sikt ska jag börja testa lite andra stammar, men jag känner mig inte färdig med denna ännu. Det som ska bryggas är
  • Bitter
  • Vintervärmare
December:

Här blir det bengelsk/elgiskt. Vad som avses med detta är att jäsa med en kombo av engelsk och belgisk jäst. Inspiration hämtas från De la Senne som enligt obekräftade rykten använder denna metod. Oavsett sanningshalten är tanken att komplettera Fullersstammen med T-58 för att få såväl fruktighet som fenoler samt bra utjäsning. Det som kommer jäsas är
  • Bengelsk ipa, typ något i samma stil som Taras Boulba eller Zinnebir.
  • En halvmörk och halvstark variant. Eller mörk och stark.
Februari:

Här blir det nya världen-öl med US-05, och mer exakt
  • Single hop-öl med någon ny och spännande sort.
  • NZ-impstout som med stor sannolikhet blir min kandidat till Vinterölsträffen 2018
April:

Här blir det belgiskt, troligen med Westmalle-jästen. Förmodligen en ljus och lättare variant för sommare, samt något mörkt och starkt för hösten och vintern.

P-lambikar:

Preliminärt blir det fyra bryggningar; en bryggning per omgång ovan. Vad gäller släpp av produkter blir det en sedvanlig geuze som blandas och tappas kring nyår. Det blir säkerligen några olika p-lambikar på flaska och någon torrhumlad variant. Jag vill därutöver tappa minst ett skärningsöl, kanske på bittern eller på den bengelska ipan. Eller både och. Något som jag kommer dra ner på är dock fruktlambikar, av det enkla skälet att jag är rätt less på dem och på fruktöl i största allmänhet. Enda undantaget är björnbärslambik som jag kommer göra i den mån jag får tag på bär. Rent allmänt kan jag tänka mig undantag om någon sätter en hink lämpliga bär i händerna på mig. Slutligen kanske jag kommer på något helt annat sätt att pimpa en lambik, den som lever får se.

söndag 11 juni 2017

Amylases sommarölsträff 2017


Bild: Amylase amatörbryggarförening.

Amylases sommarölsträff anno 2017 gick av stapeln under gårdagen och det mesta var som vanligt. Även om det inte var lika strålande varmt sommarväder som under fjolåret så hade lokalansvariga kompenserat för detta genom att låta elementen längs väggen som inte låg på solsidan vara på med full effekt. Därmed var det riktigt varmt och gott i hela lokalen så att svetten lackade.

Traditionsenligt förklarade Sture vid prisutdelningen att det var det bästa året hittills, något som jag inte alls kan hålla med om. Jag tyckte det ölmässigt var en av de mest mediokra upplagorna på flera år. Det kan delvis bero på att man blir allt mer kräsen med åren, men en annan förklaring är att ett antal duktiga bryggare inte har ställt upp de senaste åren och att de nya som har tillkommit har haft öl som hållit en ganska blandad kvalitet. Osvuret är bäst, men jag kan konstatera att det var ett par-tre öl som vaskades, och en stor majoritet som var okej men ingenting jag var sugen på att ta mer av. Några öl var dock så bra att jag tog om en eller flera gånger.

Till vänster om mig stod Fredrik Berggren med en självrunnen tjeckisk lager på små tioliters ekfat. Diacetyelen fanns där på godkänd nivå och rikliga mängder saaz-humlen gav den rätta humliga aromen. Vattenbehandlingen och beskan drog dock mer åt det nordtyska hållet, så eventuella ölstilstalibaner rynkade säkert på näsan. Själv tyckte jag det var riktigt gott och tog om flera gånger samt gav den min förstaröst. Till höger om stod en annan Fredrik med en välhumlad folköl med namnet Dramsvik midsommaröl som jag också tog om av och som blev tillställningens bubblare.

Ett stort antal ipor serverades traditionsenligt, men i år var grumligheten generellt högre än tidigare. Naturligtvis är det New England-ipan som är idealet för många. De som serverades stärkte min uppfattning att den här extrema grumligheten endast är en gimmick. De var vare sig fylligare eller mer humlearomatiska än mångra andra - mindre grumliga - ipor som har serverats tidigare år. Allmänt var det många halvräliga ipor där man kunde misstänka ofärsk humle eller tveksamma jäsningar. En som dock passerade mitt nålsöga var New Partille IPA från Anders Aideborn. Tidigare år hade den nog fått nöja sig med att bli en bubblare men nu fick den min andraplats.

Min tredjeplats gick till Herr & Fru Singer med Hunter Destroyer Machine, ett välgjort kornvin som jag dock inte tog om av mest för att det var rejält aloholstarkt och jag ville ta det lite lugnt med pocenten. Bryggarna fick tyvärr ingen medalj för detta öl, men de kunde i stället trösta sig med guldet för en ipa som jag personligen inte höll lika högt. Men det var grumligt så att det räckte och blev över i alla fall. Ingen av medaljölen slog an någon sträng hos mig i år, vilket aldrig har hänt förut. Ingen av mina röster gick heller till öl som fick medalj, men de kom i alla fall högt upp i resultatlistan.

För egen del hade jag med mig två olika suröl i år, min fjärde p-geuze samt min senaste tillika sista vinbärslambik. En nackdel med att ha med två öl vara att det blev mer spring och passande för att se till att upphällningskannorna inte blev tomma. För båda ölen tog mina 11 liter slut lagom till prisutdelningen och de fick hyfsade placeringar. men det som känns att peak suröl inträffade för några år sedan då jag med i princip samma öl kammade hem betydligt högre poäng och även en silvermedalj. Det kommer dock inte hindra mig från att ta med någon lambikprodukt till nästa års sommarölsträff. Men först ska det bli en Vinterölträff, som meddelades inträffa 2 december i år.

söndag 4 juni 2017

Vinbärs


Vin bärs.

Det här blir nog sista upplagan av min årligen återkommande vinbärslambik. Skälet är jag helt enkelt inte tycker det är tillräckligt gott för att motivera besväret. Dels blir det i suraste laget, men rent allmänt har jag börjat lessna allt mer på frukt i öl i största allmänhet. Egentligen är det bara mina brörnbärslambikar som har någon strykande åtgång. Denna sista upplaga kommer ställas ut på Amylases sommarölsträff om en knapp vecka, såni som kommer dit får passa på.

Data:
  • Volym 12 l
  • OG 1048
  • FG 1008
  • Abv 5,3 %
  • pH 3,2
Blandning:
  • 12 l sats 25
  • 1,5 kg svarta vinbär
  • 0,6 kg röda vinbär
  • 72 g bitsocker
Bedömning:

Snyggt vinröd, med ett stort fluffigt rosa skum som tyvärr dör snabbt.

Aromen är full av färska vinbär med en lätt övervikt till de svarta. Grundölen finns där som en fond men inga särskilda aromer från den tränger igenom.

Syran är hyfsat hög men på en vettig nivå. Detta var inte bara den sista vinbärsen utan troligen också den bästa.

söndag 28 maj 2017

Ekfatet Brasse - fjärde fyllningen




Ett drygt halvår efter den brådstörtade tredje fyllningen samlades större delen av tolv bryggare-gänget på självaste Christer Fuglesang-dagen* i Brasses nya hem. Öl konsumerades, pizzor bakades, pizzor åts, halva brasse tömdes och fylldes med ny, frisk lambik.

Påfyllning

Jag ser ingen anledning att orda så mycket om påfyllningen. Denna gång hade jag inte bryggt något själv utan överlåtit till värden att brygga 20 liter för oss båda mot att jag brygger 20 l nästa gång. Då flera hade bryggt mer än vad som krävdes lyckades vi fylla fatet trots att två medlemmar inte hade bryggt sin andel än.

Tömning

Nu över till det intressanta. Som vanligt propsar jag för en stor andel ren lambik, och jag fick väl min vilja hyfsat väl igenom då fördelningen blev
  • 60 l ren p-lambik
  • 20 l torrhumlad med styrian wolf
  • 20 l med persikopuré
Den sistnämnda preparedades endast under dagen och får stå några veckor, medan den torrhumlade hade förberetts en vecka innan och flasktappades tillsammans med den rena. Jag får återkomma med provsmakningar senare under sommaren.

Bedömning

Nu har det gått några veckor och på väg hem från en joggingrunda åkte jag förbi Brasses krypta för att ta hem mina flaskor. Persikovarianten väntar på att få tömmas vilket väl borde kunna ske innan semestrarna, men jag får oavsett vilket be att få återkomma om just den.

Först ut är den rena varianten som öppnas med ett diskret pys. Aromen är något ofärdig, det finns lite degiga aromer som övergår i en lätt THP-dust på slutet. Det sistnämnda kommer nog vara borta om någon månad, men ölet i övrigt känns en smula ofärdigt faktiskt. En viss fruktighet och syra finns där, men det känns ändå som 8 månader i fatet blev lite för lite. Överraskande nog landar pH så lågt som 3,25.

* Också känd som Krilles ballongflygardag.

söndag 21 maj 2017

Om ölets serveringstemperatur



Jag kan inte fatta att jag inte har skrivit om detta förut. Eller ja, jag har snuddat vid det förut, som här eller här. Men inte på något systematiskt sätt. Men nu är det dags. Egentligen skulle jag kunna nöja mig med att hänvisa till detta inlägg. Men jag kan inte motstå frestelsen att göra en sammanfattning samt komplettera med några egna reflektioner.

Det finns vissa mer eller mindre objektiva fakta när det gäller upplevelsen av öl beroende på temperatur. Högre temperatur gör att många aromämnen bättre frigörs och framträder tydligare. Dock är detta nödvändigtvis inte en fördel då även mindre önskvärda aromämnen märks tydligare, exempelvis DMS, diacetyl eller acetaldehyd. Även alkohol - i synnerhet högre sådana - blir mer framträdande vid högre temperaturer. Vidare tenderar fräschören försvinna med stigande temperatur och maltsötman upplevs tydligare.

Med ovanstående i beaktande så är optimal serveringstemperatur något av en kompromiss som beror på själva ölen men framför allt på personliga preferenser. Därför blir det så fånigt när självutnämnda experter ska mästra andra i lämpliga serveringstemperaturer. Inte sällan handlar det om nyfrälsta ölentusiaster som har fått lära sig att ale och framförallt porter/stout ska drickas vid rumstemperatur. Ibland spiller det över till belgiska och amerikanska ölstilar också.

Dessa personer verkar dessutom ofta ha missat att den inflytelserika brittiska organisationen CAMRA rekommenderar 13 C som serveringstemperatur för all öl som serveras på cask*. Ale, porter eller stout spelar ingen roll. Vad beträffar just stout så går Guinness ännu lä(n)gre i sina rekommendationer, ner till kylskåpstemperatur. Ser man på typiska rekommendationer från organisationer som exempelvis AHA så går dessa sällan över 16 C för någon ölstil.

Personligen föredrar jag att dricka de flesta öl runt 10 C där jag tycker det blir en bra kompromiss mellan fräschör och aromrikhet. Hellre för kallt än för varmt, då ljummen eller varm öl är svårt att justera neråt. Att dricka rumstempererad öl (>20 C) finns inte på kartan helt enkelt.

Men som sagt, om någon vill dricka sin ipa, bitter, porter eller stout vid rumstemperatur så har jag inget som helst emot det. Bara man inte inbillar sig att man gör ett mer informerat och upplyst val bara för att man har fått lära sig att "smakerna kommer fram bättre".

* Dock kan det hända att vissa pubar ändå serverar kanske upp till fem grader varmare. 

söndag 14 maj 2017

Olicanik


Testa själva att bildsöka på "olicanik" dårå.

Vid SM 2016 vann jag silver i Folkets Val i en av klasserna med min tredje p-geuze. Förutom ära och diverse krimskrams vann jag även några påsar torrjäst samt 400 g humle av den nya engelska sorten olicana. Den sägs ge toner av mango, grapefrukt och passionsfrukt.

Initialt hade jag följande planer för dessa 400 g:
  • en single hop-öl
  • europeisk humle i global-dipa
  • i en torrhumlad lambik
Då jag känner guldvinnaren i samma klass - som fick ännu mer olicana - så fick jag lite förhandstips om att den gav en ganska tam karaktär. Jag valde då att brygga single hop-ölen på azacca, ett val jag inte ångrar. För global-dipan valde jag i stället mandarina bavaria, vilket kanske spelade mindre betydelse då denna humlesort inte heller är särskilt potent.

Men för att ändå få någon användning för humlen så genomförde jag den tredje punkten, och detta redovisas nedan. Vad jag ska göra med resterande 260 g återstår att se, kanske blir det till att lagra och använda i en p-lambik om några år.

Data:
  • Volym 12 l
  • OG 1053
  • FG 1009
  • Abv 5,8 %
  • pH 3,17
Blandning:
  • 12 l sats 23
  • 140 g olicana
  • 72 g bitsocker
  • 1 tsk kalciumkarbonat
Bedömning:

Det finns en lite mer gulaktig nyans hos detta öl som jag inte har sett hos mina tidigare torrhumlade p-lambikar.

Aromen är trevlig med toner av apelsin och andra citrusfrukter. På slutet kommer en liten jordig ton som jag inte vet kommer från humlen eller grundölet.

Syran är måttlig, kolsyran pigg. Gott, men kanske inte min allra bästa torrhumlade lambik.

söndag 7 maj 2017

Alsacik


Prosit!

Efter ett par inlägg om bryggmyter byter vi nu ämne under några veckor framöver för att fokusera på lite surölssläpp. Denna gång blir det ännu en torrhumlad-lambik-med-tillsatt-vitt-vin. Temat är  Alsace, denna gränstrakt mellan stormakterna Frankrike och Tyskland som bytt moderland ett par gånger men som bortsett från perioden 1871-1919* har tillhört Frankrike sedan Wienkongressen 1815.

Dock är den tyska influensen i området påtaglig i såväl språk som gastronomin och vinkultur. De druvor som odlas är ofta av tyskt ursprung, eller har ett tyskt namn som gewürztraminer.

Från Alsace kommer också den makalöst snygga humlesorten strisselspalt med sina fina subtila örtiga och blommiga toner. Det är en utmärkt humlesort för belgiska öl såväl som för biere de garde. Tyvärr är den ganska svår att få tag på, men jag lyckades nyligen få tag på 300 g hos MaltMagnus.

Data:
  • Volym 12 l
  • OG 1053
  • FG 1008
  • Abv före vintillsats: 6,0 %
  • Abv efter vintillsats: 7,2 %
  • pH 3,10
Blandning:
  • 10 l sats 24
  • 2 l gewürztraminer (Hubert Beck Réserve du Chevalier)
  • 100 g strisselspalt
  • 72 g bitsocker
Bedömning:

Två veckor efter tappning har ännu inte någon kolsyra hunnit utvecklas, och det är sannolikt sulfiter i vinet som hämnar jästaktiviteten. Kapsylen öppnas med ett svagt pys, och ölet har varken bubblor eller skum.

Aromen är dock härlig med tydliga druviga och blommiga vinaromer, äpplig grundlambik samt örtig humle. Lite tropiska frukter tycker jag mig hitta också, om det är från vinet eller lambiken eller båda ska jag låta vara osagt.

Kolsyran är närmast obefintlig som sagt, men munkänslan är ändå skön med en fyllig krop och en lätt oljig textur. Avslutningen har en lätt sötma - troligen från ojäst kolsyresocker - och en diskret syra på slutet. Även en lätt humlebeska kan skönjas.

Mycket gott redan nu, och med lite mer kolsyra kan det bli toppen. Den får 4,11 solar.

* Ockupationen 1940-1945 erkändes aldrig formellt av omvärlden.