lördag 16 december 2017

Brygd #167: Bengelsk



Vad ska detta märkliga namn betyda? För er som varken läste min plan för bryggsäsongen eller har listat ut det själva, så är det någon slags hybrid mellan engelsk och belgisk öl. Detta är inte särskilt långsökt då det genom historien har funnits gott om utbyte av ölkultur över Engelska kanalen. Bland annat så sägs Rodenbach ha inspirerats av den lätt syrliga och långlagrade portern.

I modern tid så sägs det att det relativt nya bryggeriet De La Senne jäser med någon slags blandning av en engelsk och belgisk jäststam. Oavsett sanningshalten i detta så tycker jag det är en intressant idé. Utöver att kombinera smakegenskaper från två jäststammar finns det en annan poäng.

Många engelska stammar är högflockulerande och kan lägga sig på botten innan de är färdiga med sitt värv. Detta leder till dåligt utjästa öl med hög nivå av jäsbiprodukter. Dessutom kan aktiviteten sätta igång igen i flaskan, vilket leder till överkolsyrade öl och i värsta fall flaskbomber. Detta har jag fått erfara med Fuller's-jästen ett par gånger, vilket är synd då den om man lyckas tämja den är en favorit.

En lösning på detta är då att kombinera Fuller's-jästen med någon belgisk jäst med hög utjäsning. Eftersom jag har haft en påse T-58 liggande sedan SM 2016 så kändes det naturligt att använda den. När jag dock undersökte saken närmare insåg jag att den har ganska dålig utjäsning, ett faktum som aldrig har slagit mig förut. Det blev i stället att beställa en påse Safale BE-256. Tanken är att ge Fuller's-jästen några timmars försprång då torrjäst har en tendens att vara snabbare. På så sätt blir det dessutom smidigare att tillsätta torrjästen då skummet har hunnit lägga sig.

Malten blir maris otter vilket jag tror passar bra i en så här relativt alkoholsvag öl. Humlen blir fransk och engelsk, med den gamla favoriten strisselspalt samt brewers gold som lär användas i XX Bitter. Det är alltså en övervikt för det engelska vilket också avspeglas i namnet.

Data:
  • Volym 24 l
  • OG 1045
  • FG 1008
  • Abv 4,9 %
  • IBU 60
  • SRM 5
  • mäsk-pH 5,12
Extraktgivare:
  • 4 kg pale ale-malt (maris otter)
  • 100 g maltextrakt (förkultur)
Mäskning vid 67 C i en timma.

Humle:
  • 20 g magnum i 60 minuter
  • 30 g brewers gold i 20 minuter
  • 30 g strisselspalt i 20 minuter
  • 40 g brewers gold vid kolsutet
  • 40 g strisselspalt vid kokslutet
Vatten:

Göteborgsvatten med förljande tillsatser i mäsken:
  • 5 g kalciumsulfat
  • 5 g kalciumklorid
  • 5 ml mjölksyra (80 %-ig)
Jäst:

Jäsning med Safale BE-256 (11 g) och Wyeast 1968 (1 paket, 1 l förkultur)
  • vid 17 C i 4 dagar
  • vid 21-23 C i 9 dagar
Övrigt:
  • Klarning med 1/2 krm Protafloc
  • Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 7 g/l
Bengelsk vs. London Pride & Zinnebir (2018-01-15):

Vad passar bättre än att prova detta öl mot ett Fuller's-öl och ett de la Senne-öl parallellt? Helst hade jag velat använda Taras Boulba, men Zinnebir var vad som fanns tillgängligt.

Vid upphällning slås jag av hur lika Bengelsk och Zinnebir är; ljusgula och lätt disiga med ett fint vitt skum. Bengelsk är bara snäppet mörkare vilket rimligen innebär att Zinnebir inte har 100 % pilsnermalt. London Pride är betydligt mörkare och helt glasklar givetvis.

Arommässigt ligger dock Bengelsk mer mittemellan. London Pride har en karaktäristisk brödig, kakig maltighet, och en jordig ton som jag inte riktigt kan placera hos malt, humle eller jäst. Zinnebir har sädig, höig malt, och peppriga fenoler, samt örtig humle. Bengelsk har en viss brödighet i malten, man kan känna den typiska Fuller's-aromen, åtminstone när man vet att den skulle kunna finnas där. Fenolerna är inte alls särskilt tydliga, och humlen är strisselspalt helt enkelt.

Zinnebir har högst beska, Fuller's en ganska måttlig dito och Bengelsk ligger mitt emellan. Det är tre riktigt goda öl och jag kan inte utse en vinnare. Jag skippar därför att uppdatera ställningen i Fabrikörns vs. Omvärlden, och det passar bra då upplägget ändå var lite annorlunda.

Jag var förstås tvungen att blanda London Pride och Zinnebir 50/50 och då fick jag en mycket lätt disig, bärnstensfärgad öl. Fenolerna i Zinnebir dämpas ganska tydligt, och resultatet är helt klart likt Bengelsk. Den sistnämnda blir faktiskt nu lite beskare, och strisselspalt-humlen gör fortfarande sitt för att skilja ölen åt. Jag måste säga att jag är väldigt nöjd med resultatet av detta öl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar